Musik och identitet

Läser just nu Jakob Luscenskys bok Sounds Like Branding, om hur musik kan användas i marknadsföring av varumärken. Många intressanta resonemang i boken onekligen. I en intervju med hamburgerkedjan MAX:s vd sägs att "Musik är också en sorts identifikation och berättar vem man är som person."

Funderar på hur viktigt det är för vissa grupper av människor att definiera sig med hjälp av musik. För det handlar som jag ser det inte bara om vem man är, utan i minst lika hög grad om vilka grupper man vill tillhöra.

Minns hur det var på högstadiet i mitten på åttiotalet. Det fanns då ett antal olika grupper att välja mellan: hårdrockare, syntare, punkare, någon enstaka proggare, något slags övervimtrade mods och skinnheads (med specifik musiksmak) bland annat. Musikvalet syntes även i klädval. De musikaliska individualisterna däremot syntes i mindre grad. Det vill säga de hade inte lika tydlig dresscode.

Men hur blev det när vi blev vuxna? Är musiken som identifikationsmarkör lika viktig då? Troligen. Men med vuxenheten kommer behovet av att vara mera sofistikerad. Att så tydligt tillhöra en grupp som man gjorde i tonåren är det få som gör. Kanske kan vi ändå avgöra en del utifrån klädvalet? Viss koppling om än friare finns det väl ändå?

Musik och identifikation handlar också om att definiera sig i förhållande till omvärlden. Med den och den musiken tillkommer ett antal attribut. En del som känner sig obekväma med attributen kanske försöker bryta loss musiken från de på förhand mer eller mindre givna associationerna. Till exempel jag gillar jazz väldigt mycket och har mycket kunskap om jazz, men vill inte nödvändigtvis att personer i min omgivning ska ha en specifik uppsättning fördommar om mig utifrån det faktum att jag gillar jazz. Nu tänker kanske en del att de är fördomsfria åtminstone på det området. Det sker nog rätt sublimt, för de där tankarna som följer musiksmak och identifikation kommer rätt automatiskt.

Just automatiken är något som med fördel används i marknadsföringen.

Julmusik fri som jazz - Carla Bleys Julkarameller

Skivrecensension.

Carla Bley – Carla’s Christmas Carols
(WATT/Naxos)

Julmusik fri som jazz. När Carla Bley tar sig an julmusiken så blir det med sin sedvanliga fria attityd till musiken. Låtmaterialet behandlas med kärlek men också med en stor självständighet: Det finns just inget strykande medhårs i Carla Bleys tappning av företrädesvis välkända melodier. Förhållandet till musiken är som i mycket standardjazz, melodierna är utgångspunkten för den musik hon vill skapa. Någon låt får en lätt bearbetning medan andra mals igenom det Bleyska filtret till något helt eget. Med sig på skivan har hon basisten tillika maken Steve Swallow samt Partyka Brass Quintet. Genomarrangerat med fingertoppskänsla. I några låtar spelar hon piano med sin make, i några låtar är det bara brass. I många av brassarrangemangen står klangerna i centrum, utan markerad rytm, det blir en till det närmaste sakral musik och Carla Bley visar ånyo vilken suverän arrangör hon är. Visst tindrar det även om hennes julmusik, men det är ett tindrande där de uttjatade melodierna inte får stå i vägen för gott musikaliskt hantverk. Hon lyckas stöpa om musiken varsamt.

Andreas Lagercrantz

Texten ursprungligen publicerad på www.lira.se den 12/6-2009

Annorlunda kulturinstitution - det handlar om skivbutiken Pet Sounds

I boken Pet Sounds i våra hjärtan tecknas den närmast legendariska skivaffärens historia. Det är den i våras avlidne musikskribenten med mera Lennart Persson som skrivit boken. Det kom att bli hans sista text, ett långt vindlande reportage. Som vanligt när det gäller Lennart Persson så är det gediget och underhållande skrivet rakt igenom. Den där kärleken till sitt ämne var speciellt för honom. Samma kärlek som Pet Sounds personal, i första hand grundaren Stefan Jacobsson men också många medarbetare, har till musiken och till skivan som konstnärlig produkt.

Många tankar löper genom huvudet vid läsningen av den digra boken, för den populärmusikaliskt intresserade finns det massor att glädjas åt. Kärleken till musiken är den röda tråden boken igenom. Mängder av artister finns med, genom signeringar, konserter och mängder med anekdoter. Under åttiotalet förlade Ulf Lundell sina signeringar till butiken. Om det finns det några berättelser i boken, inte alltid så vackra, Ulf Lundell har som bekannt haft ett stormigt liv. Personalen lyckades dock sköta dessa händelser väl.



Många anekdoter hinner det bli, bland annat kan man läsa berättelsen om hur Stefan Jacobsson av Britt Ekland fick ett par stövlar som Neil Young tidigare ägt. Raden av svenska musikjournalister och artister som köpt sina skivor på Pet Sounds lång: Per Gessle, Kent, Jocke Berg, Mauro Scocco, Thåström, Olle Ljungström, Anna Ternheim, Jan Gradvall, Andres Lokko, Fredrik Virtanen för att nämna några. Med andra ord personer som kommit att forma vår populärkulturella nutidshistoria.

Även flera världsstjärnor har under sina Stockholmsvistelser upptäckt butiken, bland andra: Little Steven, Oasis, Quentin Tarantino ... Att butiken blivit en kulturinstitution på sätt och vis blir tydligt. Än så länge står Pet Sounds starkt, men mången annan skivbutik har klappat igen det senaste decenniet. Antalet ställen att träffas på där man kan upptäcka ny spännande musik minskar stadigt. Då ökar betydelsen av de knytpunkter som fortfarande finns. Att dels kunna få den experthjälp som kunnig personal kan bistå med, dels kunna skrota runt lite planlöst bland skivorna för att hitta nya eller nygamla guldkorn, har varit ovärderligt för en generation där musiken varit så oerhört vikig. Än så länge har i alla fall inte jag hittat någon teknisk lösning som kan ersätta den. Mötet blir inte av på samma sätt på internet. Skivbutiken som mötesplats glöms ofta bort i debatten.



Samtidigt är det omöjligt att inte läsa boken som en kommenter om dagens skivförsäljning. Pet Sounds står nämligen starkt fortfarande, trots kräftgången för skivmarknaden i stort. Bokens svar på hur det kan komma sig är denna kärlek till musiken, som tar sig i uttryck bland annat i att personalens favoritmusik alltid ska finnas att köpa. Där fallerar de flesta andra butiker vid en jämförelse. Givetvis är den hängivna skaran av stamkunder ett annat viktigt svar. Som musikintresserad kan man nämligen gå in i affären och få tips om en massa bra musik. Många är berättelserna om personer som gjort avgörande skivinköp i butiken.

Men är boken något för andra än de redan frälsta? Jag tror det. Lennart Persson relaterar nämligen butikens historia med vad som samtidigt händer i musikvärlden och i Sverige. Inte så att man får en gedigen historiekunskap dessutom, men sammanhanget finns där. Det blir tydligt vilken oerhörd betydelse skivbutiken haft sedan musiken blev var mans egendom genom skivorna. Få konstformer är så pass kollektiva som musiken. För många människor kanske det inte var just Pet Sounds som hade den avgörande betydelsen, men det har mindre betydelse. Igenkänningsfaktorn finns där i alla fall.

Fullödig tolkning av Asrael

Foto: Stina Gullander

Fredagen den 4 december
Berwaldhallen, Stockholm
Sveriges Radios Symfoniorkester
Daniel Harding dirigent

Med fredagens konsert i Berwaldhallen fick Stockholmspubliken uppleva Asraelsymfonin av Josef Suk för första gången. Någon vecka tidigare spelades samma symfoni i Göteborg, för övrigt det första framförandet i Sverige av den mer en sekelgamla kompositionen, som blev färdig 1905. Asrael är en symfoni som allt oftare syns på de stora konserthusens repertoar, utan att för den skull helt ha slagit igenom hos publiken.

Berwaldhallen var inte heller fullsatt denna fredagskväll. Men sett till partiturets storhet torde det inte dröja länge innan Suks mästerverk möter fulla salar. För den publik som lärt sig att älska storslagen orkestermusik är Asrael mumma. I omfång att jämföra med Mahler och Sjostakovitj, både sett till orkesterns storlek och verkets komplexitet. Dramatiken finns där, liksom det existentiella djupet. Många spännande skikt i orkestersatsen att glädja sig över i det femsatsiga verket.

Asrael är dödens ängel, Josef Suk komponerade sin symfoni efter förlusten av två av sina närmaste. 1904 dog hans lärare och svärfar Antonin Dvorak, de första satserna är skrivna till hans ära. Knappa året efter dog Josef Suks hustru. Så döden är det som bearbetas i symfonin. Men som med annan flerskitad musik så är det inte bara tyngden av döden som kommer lyssnaren till del, där finns också liv och lust. Men visst är det huvudsakligen stor tyngd över Suks komposition, tyngd som bärs suggestivt framåt.

Daniel Harding har visat sig vara en mästare på att få fram både spänningen i musiken och att förtjänstfullt frilägga stämmorna i de verk han dirigerat i Berwaldhallen. Så också denna kväll. Det var just ingenting som fattades i tolkningen av Asraelsymfonin. Så den publik som tagit sig ut på kungliga Djurgården fick en helgjuten upplevelse. Långa entusiastiska applåder avslutade kvällen.

Uttömmande Våroffer med Michael Tilson Thomas

När det gäller populärmusik så kan Stockholm mäta sig med många andra stora städer, många av de riktigt stora inom populärmusiken oavsett genre kommer hit för att möta sin publik. När det gäller den klassiska musiken är så tyvärr inte alls fallet. När orkestrar turnerar är det sällan som Stockholm får vara med i turnéprogrammet. Även de stora europeiska orkestrarna, med sin relativa geografiska närhet, kommer sällan till det som marknadsförs som ”the Capital of Scandinavia”.

Detsamma gäller dirigenter. Sällan möter några av världens ledande dirigenter den musikintresserade publiken i Stockholm. Visst finns det undantag, men det gäller dirigenter som haft ett längre förhållande till Stockholm och dess publik, som Valery Gergiev, Esa-Pekka Salonen och Herbert Blomstedt. Att inte fler stora artister väljer att komma hit är ett bekymmer för den klassiska scenen.

I det sammanhanget är det extra roligt att konserthuset och Kungliga Filharmonikerna lyckats få Michael Tilson Thomas att återvända till huset efter mindre än två år sedan sist. Förra veckan kunde publiken möta maestron i ett maffigt och dramatiskt spännande program: Tjajkovskijs Romeo och Julia, Ravels Shéhérazade med Malena Ernman som solist samt huvudnumret Stravinskys Våroffer.

Våroffer är ett partitur Michael Tilson Thomas kan väl. Han har ett särskilt förhållande till Stravinsky, så han lärde känna kompositören i unga år. Under årens lopp har dirigenten spelat in många skivor med Stravinsky, både de mest kända och omtyckta verken samt en del mer okända kompositioner. Just Våroffer har han spelat in flera gånger.

Michael Tilson Thomas kan kvällens repertoar väl - i Romeo och Julia dirigerade han till och med utan partitur - vilket märktes i de minutiöst klarlagda stämmorna i de olika verken under konserten. Så exakt spel i Våroffer kommer Stockholmspubliken inte kunna uppleva i förstone igen. Stämmor och takartsbytena satt perfekt.

En avklarnad och elegant stil är typisk för Tilson Thomas interpretationer. En stil som i förstone kan verka väl avklarnad, i brist på den stora passionen. Men så är det bara på ytan. Speciellt i Våroffer sjuder det av liv. Som ett ostoppbart tåg förs musiken fram, där finns inga döda ögonblick. Men det är alltså en passion som glöder innifrån. Det var inte de stora dramatiska gesterna som togs fram i musiken. Snarare mängder av nyanser och en sällan skådad närläsning av partituret.

Efter denna uttömmande konsert är det bara att önska fler besök konserthuset av Michael Tilson Thomas. Uppenbarligen har dirigenten och orkestern fattat tycke för varandra.

En tidig pärla - Cheb Khaleds Kutché

1989 jobbade jag i skivbutik, närmare bestämt på då enhetliga varuhuset PUB:s skivavdelning. PUB var på den tiden ännu koperationens flaggskepp och stolthet. Pensionärena åkte in till staden för att de varit koperationen trogna under ett långt liv. 1989 hade cd-skivan ännu inte gått om vinylen som viktigaste mediet för musik. 1989 var också ett starkt år för världsmusiken. Bland annat släpptes Kutché - ett samarbete mellan sångaren Cheb Khaled, han hade då kvar epitetet Cheb som han några år senare tog bort, och musikern Safy Boutella. Då lät det modernt och framåtblickande. Nu tjugo år senare låter speciellt ljudbilden rätt daterad - det är typiskt åttiotal, men inte så överlastat som mycket annan åttiotalsproduktion.

Vid lyssningen kontaterar jag att skivan fortfarande låter fräsch, det är enklare och rakare arrangemang, mindre funkigt och stort. Det är en för mig lite bortglömd pärla. Mycket syntar och även en del synttrummor tillhör det daterade i soundet, som ändå har stor charm. Dessutom får man de typiska raiingredienserna med stråk, darboukas och annat slagverk och oud.

Musiken var ny för många och genren som på vissa ställen i världen fått stort publikt genombrott i mitten av åttiotalet utvecklades mycket, Khaled var en av dem som gick i bräschen. Det hörs på Kutché, som har den där speciella energin som är typisk för nyskapande. Rekommenderas!

Roligt också att det står 100% RAI i rött märke på skivan!

Strålande Oumou Sangare – årets hittills bästa konsert

Selam african festival öppnade i fredags på Konserthuset i Stockholm med storstjärnan Oumou Sangare, en verklig lyckträff skulle det visa sig. Inledde gjorde loungiga instrumentalensemblen Addis Acoustic Project.

Från västafrikanska Mali har det kommit massor av stjärnor: Salif Keita, Mory Kante, Amadou & Mariam, Tinariwen och, inte minst, Ali Farka Touré för att nämna några. Men denna kväll var det alltså dags för Malis största kvinnliga stjärna Oumou Sangare att äntra Konserthusets scen.

Redan från början satt musiken precist och inspirerat från bandet, det fanns just ingen startsträcka. Oumou Sangare kom in på scen efter en stund till publikens jubel. Sedan början av hennes karriär har hennes musik och sång ständigt vuxit sig starkare. Hennes sång idag är en av dessa omedelbart igenkännbara rösterna, som hos sångerskor som Erykah Badu eller den ofta förekommande jämförelsen med Aretha Franklin, båda har ordentlig kraft i sina röster. Men det är inte bara själva rösten utan även sättet att sjunga på, hur hon kommer in så precist när bandet puttrar på.

Musiken har en hel del gemensamt med den musik Salif Keita skapat de senaste åren. Men där det akustiska är relativt nytt har Oumou Sangare snarast utvecklat den stil hon slog igenom med för femtontalet år sedan. Mera puls och hetta har gjort musiken angelägen för en betydligt större publik.

Under fredagens konsert var hon på utmärkt humör vilket smittade publiken. Många kom upp och dansade en stund på scenen. Det blev en sällan upplevd positiv stämning. Definitivt årets bästa konsert på alla sätt.

Förbandet Addis Acoustic Project bjöd en stunds trevligt och flyhänt musicerande av det mer loungigt tillbakalutade slaget. Med rötterna i 50- och 60-talen var det en hel del jazz, en hel del afrikanska rytmer samt arabiskt sirliga ornament och melodier. På det hela taget som en välanredd förrätt, som snabbt glömdes bort när den väldoftande kryddstarka huvudrätten bars in.